För några dagar sedan fick Mau och jag skjuts hem av hans kollega. Att åka bil i London tillhör inte vanligheterna, inte för mig i alla fall. Upp och ner i tunnelbanan är vardag men man missar ju så mycket när man åker underjord. Man kan ju alltid ta bussen men det tar betydligt längre tid och är oftast obekvämt.
Jag satt tyst hela bilresan. Vi åkte från Victoria, förbi Buckingham palace, genom bilrutan på andra sidan och möttes mina ögon av London Eye upplyst i rosalila. Färden fortsatte vidare passerandes Trafalgar square. Alla gator fulla av människor påväg hem eller kanske mot en utekväll på någon av alla ställen London har att erbjuda. Mitt bland alla byggnader och gator sticker St Paul’s Cathedral fram. Så vacker, så ståtlig. Sedan raka spåret mot Mile End via Aldgate East och Whitechapel med alla snabbmatställen, östra Londons moske och den stora grönsaksmarknaden som håller på att plockas ned för dagen.
Under denna, kanske i mångas ögon simpla bilfärd, slog mitt hjärta många extraslag. Känslan att leva mitt bland alla dessa människor, kända och mindre kända sevärdheter, alla möjligheter gör mig lycklig inombords.
Sen ska jag inte sticka under stolen med att det finns många saker jag ogillar och som gör det svårt att leva här. Men det tar vi en annan gång…